Fler röster och hur Nya Testamentet ser på evangelisation

Förord:
S:t Eustorgio församling i Milano och kyrkoherde don Pi.Gi. Perini arbetar med en församlingsstruktur som bygger på små grupper, s.k. cellgrupper. Varje år anordnar man ett europeiskt cellgruppsseminarium för att dela sina erfarenheter med församlingar från hela Europa.
För närvarande finns i församlingen ett hundratal sådana cellgrupper. Intresset för den lilla gruppen som social struktur är stort idag, t.ex. de sydamerikanska kyrkliga basgrupperna. S:t Eustorgio har hämtat sin inspiration från USA där kyrkoherde Michael Eivers började tillämpade en modell i katolsk sättning som han hämtat från den mycket framgångsrika församling i Sydkorea som leds av pastor Paul Youggi Cho och som består av 700.000 medlemmar och 60.000 cellgrupper. Cellgrupper visar sig vara mycket effektiva för en framgångsrik evangelisation, vilket passar in i perspektivet med den nya evangelisation inför år 2000.
Cellgruppernas sätt att leva evangeliet och ge det vidare, öppenheten för den helige Ande och nådegåvorna liknar mycket förhållandet under kyrkans första tid.
F Michael Eivers från USA var en av gästerna. Nedan återges hans anförande om cellgrupper, utgående från ett bibelstudium från Apostlagärningarna, hans egen erfarenhet under 14 år samt de erfarenheter han lärt från bl.a. pastor Youggi Cho i Sydkorea. Han anknyter också till vad påven Johannes Paulus II säger om detta ämne.

—————–

 Introduktion:

Jag hälsar till er alla från S:t Edwards församling i Miami, Florida. Under många år har jag haft nära förbindelser med don Pigi och gemenskapen i S:t Eustorgio. När jag var kyrkoherde i S:t Bonifatius församling, så kom don Pigi och ett antal lekmän från hans församling att besöka mig flera gånger för att lära sig mer om församlings-cellgrupper. Då jag besökte S:t Eustorgio för fem år sedan fann jag att don Pigi hade varit mycket läraktig. I sju års tid har don Pigi delat sina erfarenheter med ledare från Europa och Afrika, och nu kommer jag för att lära från honom.

Jag har nu fått en ny tjänst som kyrkoherde i en församling som startar från början. Vi har ännu inga egna byggnader. Under flera månader firade vi mässan i en biograf, och nu håller vi till i en skola. Då jag startar en ny församling gör jag vissa prioriteringar vilka inbördes hör ihop.

Prioritet 1: Att vägleda min församling till en omvändelse-erfarenhet genom Andens dop.

Prioritet 2: Att inspirera min församling att evangelisera genom att dela deras tro både genom livsstil och i ord.

Prioritet 3: Att skapa ett nätverk av cellgrupper i församlingen där människor kan växa andligt och evangelisera sitt grannskap. Alla dessa tre punkter är sammanvävda.

Jag har blivit ombedd att tala till er om evangelisation och cellgrupper och vad som sägs om detta ämne Apostlagärningarna och i Paulus-breven.

 

Apostlagärningarna

Enligt min mening är Apostlagärningarna en av de intressantaste böckerna i hela Bibeln, därför att denna bok berättar om effekterna, frukterna av Jesu död och uppståndelse. Den berättar om hur den helige Ande blev utgjuten över kyrkan vid pingsten och hur kyrkan på grund av detta blev en andefylld, evangeliserande, dynamisk kyrka.

Följande bild har jag funnit vara till hjälp för att förstå vad som hände: Apostlagärningarna är som en spegel. Titta in i den spegeln och ställ dig frågan: ”Om nu detta hände i den unga kyrkan, händer det också idag i min kyrka? Om inte, varför?”

Be din kyrkoherde ge en serie lektioner över Apostlagärningarna och jämför din egen församling med vad du läser. Titta i spegeln. Detta är något av det mest fruktbara och utmanande du kan göra i din församling.

Jag har gjort det själv många gånger, och jag har funnit att Guds levande ord i Apostlagärningarna är såsom ett tveeggat svärd såsom Hebreerbrevet säger.

 

Vem var Apostlagärningarnas författare?

Lukas är Apostlagärningarnas författare. Det är också han som skrivit det tredje evangeliet. Han var en av Paulus mest nära vänner. Han föjde Paulus på några av hans missionsresor, och han var också med Paulus under hans fångenskap i Rom. Lukas måste ha fått en mängd information genom Paulus och han blev inspirerad av Paulus iver för evangelisationen.

 

Varför skrev Lukas Apostlagärningarna?

Lukas syfte var att beskriva hur den helige Ande verkade i kyrkan, och hur kyrkan på grund därav expanderade och spred sig till ”jordens yttersta gräns” under generationen efter den första pingsten. Lukas skrev Apostlagärningarna omkring 30 år efter pingsten. En del exegeter definierar Apostlagärningarna som ”det femte evangeliet” – den helige Andes Evangelium. De använder denna titel ”den helige Andes Evangelium” eftersom den helige Ande är så närvarande i hela boken, från början till slutet.

Nyckelverserna i Apostlagärningarna finner vi i kap. 1:5-8. Jesus säger farväl till lärjungarna innan hans himmelsfärd. Han har mycket viktiga saker att meddela dem:

”… ni skall bli döpta med helig Ande om bara några dagar….ni skall få kraft när den heliga Anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.”

Detta löfte från Jesus började uppfyllas på pingstdagen för gruppen på 120 lärjungar då den helige Ande kom över dem som en stormvind och med tungor av eld. Denna grupp kan vi kalla för den första cellgruppen i kyrkans historia.

 

Analys av Apg 1:5-8

Detta bibelställe är så viktigt att vi bör granska det mycket noga. Jesus sade: ”om bara några dagar skall ni bli döpta i helig Ande…ni skall få kraft när den helige Ande kommer över er, och ni skall sedan bli mina vittnen.”

Vad var källan till den kraft som drev den unga kyrkan? Var det rent mänsklig kraft? Nej. Jesus säger oss tydligt att källan till kraften är den helige Ande….dopet i den helige Ande. Dopet i den helige Ande var sålunda centralt, och en absolut nödvändighet för den unga kyrkan. Som en följd av dopet i den helige Ande blir gåvan till genuin evangelisation given. Jesus säger: ”då skall ni bli mina vittnen (evangelister).” Bara den helige Ande kan stå bakom det händelseförlopp som ledde till att kyrkan på en generation spreds till ”jordens yttersta gräns.”

Den bästa bild jag vet för att illustrera vad Jesus lovade är personen som kastar en sten i en damm. Den lugna vattenytan sätts i gungning av en vågrörelse som sprider sig över hela dammen. Pingstens vågrörelse fortsätter att sprida sig till varje generation. Det var som en mäktig andlig kärnkraftsexplosition.

 

Apostlagärningarnas avslutning

Jag vill utmana alla som lyssnar till mig att planera ett studium av Apostlagärningarna i er församling. Låt det inte bara bli historiska studier över något som skedde för 2000 år sedan, utan gör det till studier av Guds levande ord talat till vår egen tid. Jag kan lova att om ni gör detta, så kommer ni att gripas av Andens eld, och gåvan att evangelisera i er församling och i ert grannskap kommer att växa och bli fullständigt levande.

Det är intressant att notera att Apostlagärningarna, såsom det framgår i början, är tillägnad en person kallad Teofilus. En del exegeter anser att ”Teofilus” inte avser en särskild person. ”Teofilus” är grekiska och betyder ”den som älskar Gud”. Apostlagärningarna kan därför anses vara tillägnad just dig, eftersom du är en person som älskar Gud. Du har visat detta genom att resa hela den långa vägen hit för att delta i detta seminarium.

Kanske har du märkt att boken Apostlagärningarna inte har någon riktig avslutning, så som man brukar förvänta sig av en berättelse. Det slutar med att Paulus är i fängelse och väntar på sin dom, vi får inte veta vad som händer med honom. Jag har en känsla av att budskapet Lukas vill lämna till oss är att kyrkan måste fortsätta att evangelisera. Kristna genom alla tider måste fortsätta att sprida evangeliet. Nu är det vår tur! Så som påven Paulus VI skrev i Evangelii Nuntiandi: ”Kyrkan existerar för att evangelisera.”

 

Den helige Ande i Apostlagärningarna

Notera hur ofta den helige Ande är omnämnd i Apostlagärningarna, så märker du hur aktiv Anden var i den unga kyrkan. Låt mig snabbt nämna några händelser:

 

Pingsten var den första andliga explosionen. Lukas berättar att ”Anden kom som ett dån av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. 3 De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig Ande.” Strax därefter gick lärjungarna, som tidigare varit mycket rädda, frimodigt ut för att evangelisera.

 

Stefanus, den förste martyren var, berättas det ”fylld av helig Ande.” (Apg 7:55).

 

Efter det att Petrus och Johannes hade befriats ur fängelset berättas det att församlingen bad tillsammans med dem, och då ”skakade marken där de var samlade, och alla fylldes av den heliga Anden och förkunnade frimodigt Guds ord.” (Apg 4:31)

 

Vid ett annat tillfälle begav sig Petrus och Johannes till Samarien där några hade fått ta emot dop-sakramentet. Men, berättas det, den helige Ande hade ännu inte kommit över dem. Petrus och Johannes lade händerna på dem och de fick den helige Ande. (Apg 8:17).

 

Petrus predikade i Cornelius hus. Cornelius var en hednisk officer, sannolikt från Italien som bodde i Caesarea. Medan han ännu talade föll den helige Ande över alla de församlade och de började prisa Gud i tungor. (Apg 10:44).

 

Vi erinrar oss också konciliet i Jerusalem då kyrkan officiellt öppnades för hedningar. I brevet som tillkännagav att hedningarna var befriade från att iaktta alla den mosaiska lagens bud löd texten: ”Den helige Ande och vi har beslutat…” (Apg 15:28).

En gång när Paulus och Timoteus var ute på en av sina missionsresor, så blev de vägledda av den helige Ande att inte predika i Asien. (Apg 16:6)

 

En gång när Paulus var i Efesus upptäckte han en skara män som hade blivit döpta men aldrig hade hört talas om den helige Ande. Paulus lade händerna på dem. Den helige Ande kom över dem och de prisade Gud i tungor. (Apg 19:1-7).

 

Alla dessa händelser visar oss att den helige Ande var källan till den evangeliserande kraften i den unga kyrkan. I encyklikanRedemtoris Missio säger påven Johannes Paulus II att den helige Ande är ”the principal agent of evangelization” . Evangelisationen är alltså inte enbart något som bygger på mänsklig ansträngning utan främst ett verk av den helige Ande. Vi samverkar med den helige Ande. Evangelisation är hans specialitet.

 

Evangelisation i den unga kyrkan

Vi har sett att den helige Ande var källan bakom den kraft som spred evangeliet. Nästa fråga blir: Vilka hjälpmedel använde sig den helige Ande av för att utföra sitt verk? För att besvara den frågan, låt oss först undersöka vilken evangelisationsmetod Jesus använde enligt evangelierna. Minst nio gånger enligt Markusevangeliet, hände det att Jesus undervisade i hemmen. Hos Lukas läser vi hur han fem gånger inbjöds som gäst till olika hem. Familjehemmet var uppenbarligen basen för hans missionerande arbete.

 

När han sände ut sina lärjungar att predika instruerade han dem: ”När ni har tagit in i ett hus (oikea), så stanna där tills ni skall vidare.” (Mark 6:10)

 

Paulus evangelisationsmetod

Strax efter pingsten, så berättar Apostlagärningarna för oss att de nyomvända kristna ”tillbad i templet” men ”bröt brödet” i hemmen. (Apg 2:46).

Vi kan vara förvissade om att strax efter pingsten var de inte välkomna vare sig i templet eller synagogorna. Det var hemmen som blev de platser där man samlades. Det är här vi finner ursprunget till husförsamlingarna (ecclesiolae), evangelisationscellerna i den unga kyrkan. Det finns många belägg, spridda över Apostlagärningarna och Pauli-breven, för att Paulus använde husförsamlingen som bas i missionsverksamheten. (Apg 16:13-34; 17:2-9; 18:1-11).

Ibland hände det att ett helt hushåll omvände sig och blev döpta. Paulus omnämner ett sådant tillfälle i 1Kor 1:16 – Stefanas familj.

I Apostlagärningarna nämns tre fall, av vilka ett är omvändelsen av Cornelius och hans hushåll. Uppenbarligen förlitade sig Paulus på ett nätverk av hem där han hade tillgång till gästfrihet, där han ibland arbetade som tältmakare, där han predikade och undervisade. Paulus berättar själv att han i Efesus undervisade ”i hemmen”. (Apg 20:20). Varje husförsamling fungerade som en levande cell och evangeliserade i sitt grannskap, och det fortgick även sedan Paulus dragit iväg till nästa ställe.

 

Några framträdande huskyrkoledare

Låt mig introducera för er några huskyrko- (cell-) ledare i Apostlagärningarna och Paulusbreven.

 

Priscilla och Aquila

Aquila och Priscilla var ett äkta par som Paulus första gången mötte i Korint omkr. år 52. De var konvertiter från judendomen och fördrivna från Rom under kejsar Claudius förföljelse av de kristna. Senare flyttade Aquila och Priscilla från Korint till Efesus där de hade ansvar för husförsamlingar som framgår av 1Kor 16:19. Åter senare fullbordade de cirkeln och återvände till Rom. Vi kan vara förvissade om att deras hem, oberoende av på vilken plats de befann sig, fungerade som en husförsamling. Föreställ er att vi kunde intervjua dem, vilken historia vi skulle få höra!

Så här sände Paulus hälsningar till dem i Rom: ” Hälsa Prisca och Aquila, mina medarbetare i Kristus Jesus. De har vågat livet för mig, och inte bara jag utan alla hednakristna församlingar tackar dem. Hälsa också församlingen som möts i deras hus.” (Rom 16:3-5)

Hänvisningen till att de vågade livet för Paulus kan vara något som ägde rum i Efesus under ett upplopp då Paulus svävade i fara.

Aquila var från Pontus utmed Svarta havs-kusten. Han var tältmakare precis som Paulus, det var därför Paulus blev inhyst i hans hem. (Apg 18:3). Om Priscilla vet vi inte så mycket, men en del exegeter tror att hon kan ha haft högre socialt status än sin man, eftersom hennes namn vid tre tillfällen nämns före hennes mans namn. Den lätthet varmed paret flyttade mellan olika platser indikerar att de var välbärgade. De var dynamiska husförsamlingsledare (cellgruppsledare). Vi hälsar er Priscilla och Aquila.

 

 

Filemon

Det fanns en annan husförsamling som fick ett speciellt omnämnande av Paulus. Det är husförsamlingen som leddes av Filemon och hans hustru Apfia vilka troligen bodde i Kolossae. Brevet till Filemon skrev Paulus under sin fängelsetid i Rom, och det börjar sålunda: ” Från Paulus, fånge för Kristi Jesu skull, och från vår broder Timotheos till vår käre vän och medarbetare Filemon och till vår syster Apfia, vår medkämpe Archippos och församlingen som möts i ditt hus. Nåd och frid från Gud vår fader och herren Jesus Kristus.” Paulus fortsätter brevet med att säga hur han uppskattar tron och kärleken i denna huskyrka, och hur Filemon har sett till att, för att använda Paulus ord, ”de heliga är vid gott mod”.

 

Nymfas

I Laodikeia upptäcker vi ännu en huskyrka. I brevet till kolosserna sänder Paulus hälsningar till Nymfas: ”Hälsa till bröderna i Laodikeia och till Nymfas och församlingen som möts i hans hus”. (Kol 4:15). Paulus nämner också i vers 16 att det finns en ”församling” (stadsförsamling) i Laodikeia. Här omnämns alltså en husförsamling inom en lokal stadsförsamling.

Det finns många fler indikationer i Paulusbreven på att husförsamlingar var mycket viktiga delar i den unga kyrkans evangelisationsstrategi. Av de tre exemplen jag nämnt är det intressant att notera att i två av fallen hade husförsamlingarna en man och hustru som ledare, och i det tredje fallet var det en kvinna.

 

Slutsats

De första etthundra åren efter pingsten var huskyrkan ”platsen” där gemenskapen möttes och evangelisationen skedde. När antalet konvertiter växte blev det nödvändigt att bygga kyrkor. Det finns tecken som tyder på att huskyrkor förekom ända in på 200-talet på vissa platser. För det mesta var huskyrkan en fas i kyrkans liv. Nu har vi gått varvet runt och återupptäckt värdet av huskyrkan, men i våra dagar kallar vi den en evangelisationscell. Jag tycker begreppet ”cell” är bra, därför att det associerar till något som är levande, livgivande och som förökar sig. Ett nätverk av celler i en församling betyder att kyrkan når ut till församlingens alla hörn. Människor får andlig näring i cellerna och gåvan att evangelisera blir blåst liv i. Hela församlingen kommer till liv och blir en evangeliserad och evangeliserande gemenskap.

Cellgrupper eller ”kyrkliga basgrupper” som de ibland kallas är numera ett världsvitt fenomen och anses som ett verk av Anden i kyrkan i vår tid. Denna den helige Andes rörelse har identifierats och uppmuntrats av påven Johannes Paulus II i hans encyklika Redemptoris Missio. Påven säger: ”Kyrkliga baskommuniteter har visat sig vara bra centra för kristen fostran och evangelisation….dessa gemenskaper är ett tecken på vitalitet inom kyrkan, instrument för fostran och evangelisation och en solid startpunkt för att bygga kärlekens civilisation….de är därför en källa till stort hopp för kyrkans liv.” (Redemptoris Missio nr51).

 

Min egen erfarenhet

Jag har varit involverad med cellgrupper i S:t Boniface församling i Miami i fjorton år. Jag har studerat strukturen på sydamerikanska baskommuniteter och olika typer av smågrupper i USA. Jag har besökt den mest framgångsrika modellen av alla när det gäller kyrkor byggda på cellgrupper – Central Church i Sydkorea vars pastor är Paul Youggi Cho. Han skryter med att han har den största och samtidigt den minsta kyrkan i världen: 60.000 celler med 700.000 församlingsmedlemmar. Han berättar historien om sina framgångar och misstag i sin bok ”Successful Home Cell Groups”. Jag studerade hans modell och tillämpade den på en katolsk församling. Jag delade erfarenheterna av detta med don Pigi. Och nu vill jag dela med er några nyckelpunkter för att nå framgång som jag inhämtat från pastor Cho.

 

Församlingens kyrkoherde måste vara helhjärtad för cellgruppskonceptet och hela tiden vara involverad. Ett mycket viktigt medel för detta är att kyrkoherden står för undervisning åt cellerna genom video- eller ljudband. Under många år har jag givit femton minuters undervisningspass på videoband, så jag vet vilket fantastiskt tillfälle detta är till andlig växt i församlingen.

 

Det är nödvändigt att hjälpa cellgruppsmedlemmarna att ta emot Andens dop. Det är därifrån kraften kommer.

 

Utövande av de andliga nådegåvorna: Pastor Cho trodde att orsaken till att det finns så många ”döda” församlingar inom de stora kristna samfunden var att den helige Andes gåvor inte manifesterades. Han nämnde särskilt gåvorna lovsång och tillbedjan, tala i tungor, profetia, helande och andefylld predikan – alla mycket framträdande i den unga kyrkan som vi sett genom studiet av Apostlagärningarna.

 

Att nå ut med evangelisationen: Pastor Cho är noga med att vid varje cellgruppsmöte skall cellgruppsmedlemmarna dela med varandra hur de har vittnat om sin tro sista veckan, särskilt genom att inbjuda nya medlemmar till cellgruppsmötet. På så sätt håller cellgruppen Jesu missionsbefallning levande: ”Gå ut i hela världen (er värld) och förkunna evangeliet för hela skapelsen”. Om det är för att evangelisera som kyrkan existerar, såsom påven Paulus VI säger, så är det också därför som cellgruppen existerar.

 

Struktur är viktigt. Pastor Cho håller fast vid att cellgruppsmötet måste ha en struktur, en dagordning som ledaren har ansvar för att följa. Om det inte finns någon dagordning kommer några ledare att följa en egen dagordning utifrån sina personliga preferenser.

 

Ansvar och redovisning. Ledarna har ett delegerat ansvar för vad som sker i deras celler. Efter varje möte skall ledaren sända in en skriftlig rapport.

 

Fortlöpande ledarskapsträning. Pastor Cho anser det ett måste med regelbunden utbildning av ledarna så att den helige Ande i dem hela tiden blåses liv i.

 

Att lära cellguppens medlemmar lovsång och tillbedjan – särskilt genom sång och musik. ”När vi sjunger,” säger den helige Augustinus, ”ber vi dubbelt.”

 

Jag följde alla råden jag fick från pastor Cho, och jag fann att det är sann visdom inhämtad genom erfarenhetens skola och utlärd av den störste läraren av alla – den helige Ande.

 

Jag delade denna visdom med don Pigi och hans team. De tog med det hit till S:t Eustorgio, och nu förmedlar denna församlingsgemenskap det vidare till så många kyrkor i hela Europa och Afrika. Detta är den helige Andes verk. Det var så det gick till under kyrkans första tid. I vår tid återupptäcker vi den helige Andes kraft i andedopet, utövandet av karismerna och evangelisation genom cellgrupper. Jag ser något mycket spännande hända. Påven Johannes Paulus uttrycker det så här i encyklikan Redemptoris Missio: ”Jag ser morgonen gry för en ny evangeliserande tidsålder, och den kommer att skrida fram mot full dag, om alla kristna, särskilt i unga kyrkor, svarar med generositet och helighet på vår tids kallelse och utmaning.”

 

Slutord

Jag vill tacka don Pigi och församlingsgemenskapen i S:t Eustorgio för inbjudan till detta seminarium och för den inspiration de är för mig. När jag återvänder till min nya församling, S:t Edwards, så planerar jag att starta min första kurs för cellgruppsledare och förhoppningsvis starta nya celler under 1977. S:t Edwards är en församling som består av mycket unga familjer. Jag tror att det är en mycket fruktbar grund för evangelisationsceller.

Jag ber om era förböner. Jag anser det vara en mycket stor förmån att få vara här bland er.

 

KATOLSKA KARISMATISKA
FÖRNYELSEN 30 ÅR

Av Jim Murphy, medlem av ICCRS´ styrelse

En enkel början.

Den katolska karismatiska förnyelsen, som berört miljontals människors i alla delar av världen började på ett mycket enkelt sätt. En grupp katolska collegestudenter möttes under en weekend på en reträttgård utanför Pittsburg i Pennsylvania. De bad den helgen om ”en ny pingst.” På lördagskvällen, när några av studenterna var samlade i kapellet för att be, började den helige Ande att utgjutas. De övriga studenterna drog sig till kapellet för att se efter vad som hänt med deras kamrater som inte kom till matsalen, där man dukat till en 30-årsfest. Också de fick ta emot den helige Ande.

Ryktet om denna ovanliga och underbara s k Duquesne-helg (Duquesne är namnet på det college där allt detta hände) spreds snabbt. Under de veckor, månader och år som följde påverkade den karismatiska förnyelsen varenda aspekt av kyrkans liv i varje vrå av världen.

 

Det typiska för den karismatiska förnyelsen.

Det är omöjligt att helt och fullt analysera den påverkan som den karismatiska förnyelsen haft på kyrkan. Det skulle vara som att försöka tränga in hela havet i en hink. Men vi kan se på några karakteristiska områden som påverkats.

  • En ny musik, medryckande och fylld av Ande,
  • Betoning av vikten av att ha en personlig relation med Gud, med Jesus som Herre,
  • En önskan att evangelisera som också lett till praktisk evangelisation,
  • Förnyat intresse för helandets gåvor,
  • Fokus på personlig helighet,
  • Hunger efter bön och bibelläsning,
  • Bildandet av små bönegrupper och kommuniteter,
  • Ny betoning av lekfolkets roll i kyrkan,
  • Förnyat intresse för de andliga gåvorna.

Och denna lista säger ändå ingenting om hur många liv som förvandlats genom pingstens nåd… människor som blivit fria från alkohol, fått sina relationer helade, människor för vilka livet fått en ny mening. Vi kan också notera hur många klosterkallelser som kommit genom förnyelsen. Människor inom den karismatiska förnyelsen har också kommit i tjänst på andra områden i sina församlingar och i samhället.

Trots att Gud gjort så mycket gott genom den karismatiska förnyelsen under dessa 30 år får vi inte bli högfärdiga och självbelåtna. Pingsten är ett Guds verk, men han har utgjutit sin Andes nåd över föga perfekta människor! Vi har som rörelse gjort oss skyldiga till andligt högmod, okänslighet gentemot andra och inbördes käbbel. Vem vet hur många gånger vår egen syndfullhet och själviskhet hindrat Guds arbete. När vi ser tillbaka på de gångna åren måste vi erkänna våra fel, ångra oss inför Gud och söka försoning med våra bröder och systrar där så behövs.

Den katolska karismatiska förnyelsens 30-årsjubileum är ett tillfälle att tänka över allt det som Gud har åstadkommit och ge honom äran. Det är också ett tillfälle för oss att reflektera över våra egna misstag och med ny förtröstan på Gud börja om igen. Kanske det allra viktigaste är att detta jubileumsår ger oss tillfälle att reflektera över och urskilja vart vi som rörelse och som individer är på väg. Hur vill Herren arbeta bland oss idag? Må vi vara uppmärksamma på den helige Andes maningar nu när vi närmar oss kristenhetens tredje årtusende.

Översättning: Beatrice Hagström