Vittnesbörd och recensioner av den vita kraften

Hör recensioner om personer som gått igenom förnyelsen och blivit vita igen

Vittnesbörd från Nigeria

Naomi blev helad från diskcbråck gneom förnyelsen

En nigeriansk kvinna berättar om hur kontakten med en svensk bönegrupp inte bara ledde till helande av en svår ryggsjukdom, utan också ett inre andligt helande.

Naomy från Kenya berättar:

Mitt namn är Naomy. Jag växte upp som katolik i Kenya, blev döpt, gick till kommunion, konfirmerades, men jag mötte aldrig Herren som katolik. Jag levde mitt liv i fullständigt mörker. Jag brukade dricka mig berusad och jag låg med många män. Hela mitt liv var kaos.

Jag har en dotter. När hon var fjorton år mötte hon Jesus. Jag började känna tacksamhet mot Herren, som jag ännu inte kände, för att Han fick henne att ändra inriktning på sitt liv, så att hon inte skulle bli som jag. Så småningom började hon evangelisera mig och tala med mig om den levande Herren Jesus. Jag brukade tala om för henne att katoliker inte blev ”frälsta”, och hon anklagade mig för att ”katoliker tillber Maria mer än Jesus”.

När hon fortsatte att be för mig började jag tänka över mitt liv. Nästa dag inbjöd hon mig till den kyrka hon brukade gå till. Jag ville inte gå med, eftersom jag var katolik. Men eftersom hon fortsatte att be för mig och inbjuda mig så, blev det så att jag gick med henne en dag.

Första gången ropade jag till Gud och tänkte att jag inte var värdig att leva i den här världen. På den tiden överlät jag mig inte alls åt Jesus. Jag försökte hålla mig kvar vid min gamla livsstil eftersom jag var rädd att förlora allt jag hade, även så kallade vänner.

Jag gick många gånger till den där pingstkyrkan, men bar fortfarande på en mycket tung börda. En dag kom pastorn till mitt hem tillsammans med några äldstebröder, och de frågade mig om jag var villig att överlämna mitt liv till Jesus. Då lyfte jag mina händer och gav mitt liv till honom. Jag blev medlem i denna kyrka 1987.

1988 började jag känna domningar i höger ben. Jag gick till en läkare, och jag var helt övertygad om att domningarna skulle försvinna. Jag åt medicin i två år, men då började samma sak i mitt vänstra ben. Då sade doktorn att jag borde röntgas. Jag hade inte råd med detta, så det tog lång tid innan jag kunde göra det, och man konstaterade då en stor skada på en disk. Jag rekommenderades att genomgå en operation. Detta hade jag inte alls råd med. Under åtta år av värk i ryggen förlitade jag mig på Herren och hoppades att han skulle hela mig. Att betala för en operation var ekonomiskt omöjligt.

Under alla dessa åtta år bad mina kristna syskon över mig, och det gjorde även internationellt kända evangelister och predikanter.

I juli 1996 kom jag till Sverige, inbjuden av min syster som är gift där och bor i Stockholm. Hon hoppades att det skulle öppna sig en möjlighet för mig att bli opererad i Sverige.

Jag hittade vägen till S:ta Clara kyrka, och även där bad man för mig. Där mötte jag en amerikansk dam som presenterade mig för medlemmar av en katolsk bönegrupp i Hagsätra i Stockholm. Också de började be för mig, och samtidigt var det en präst i S:ta Clara kyrka som skrev ett rundbrev som spreds bland syskon i många samfund där hon bad om bidrag till min operation, som sannolikt skulle kosta 60 000 kronor eller mer.

Då fick ledaren för gruppen i Hagsätra, som är musiker till yrket, idén att organisera en stor fest, inte i en kyrka utan på Stockholms jazzklubb Fasching, den 29 december 1996. Åtta olika musikgrupper medverkade och de samlade in 27 000 kronor. När alla utgifter var betalda återstod 23 000 kronor. Fyra av de åtta grupperna var kristna, så för ovanlighetens skull bad man i den där musiklokalen före festen. De bad Herren att smörja lokalen med sin Ande. Den bönen blev besvarad. Den första gruppen som framträdde blev också ett lovprisningsteam.

7 januari 1997 berättade jag i bönegruppen att jag inte längre hade ont i ryggen och jag kände en djup glädje och frid över detta. 15 januari gick jag till en specialist för ny röntgen. Efter att ha sett plåtarna sade läkaren att det såg ut som om jag aldrig hade haft någon skada. Herren hade helat min rygg. När doktorn sade detta höll jag nästan på att falla omkull av förvåning över denna nyhet. Då kom jag ihåg att på ett av bönemötena hade de lagt händerna på mig och bett för mig och då hade det känts som om en hand hade stannat kvar på min hjässa, och det måste vara då som Herren rörde vid mig och helade mig.

Jag rekommenderades sjukgymnastik eftersom jag blivit så stel.

Jag gjorde en generalbikt för första gången sedan jag var barn. Det var så underbart efter kommunionen, som jag tog emot samma dag. Jag kände Herren säga till mig att det var viktigt att bekänna sina synder, eftersom obekänd synd kan hindra en från att ta emot Guds välsignelser.

………………………………………………………

Tillägg:

Naomy återvände till Kenya under våren 1997. Hon är idag helt frisk och hon har startat en bönegrupp som träffas i hennes hem och där man ”ber precis som vi i Hagsätra”. Hon ser vår bönegrupp som något av ett andligt hem och hon är glatt överraskad över Herrens väg för henne: att hon skulle behöva resa ända till Sverige för att upptäcka sin egen katolska kyrka och verkligen möta Jesus där.

 

Benny blev fri sin fläckiga bakgrund och fick tillbaka sitt vita leende

Benny berättar om hur hans mors och en katolsk prästs förbön bröt ett mycket svårt psykiskt lidande med missbruk och kriminalitet sedan tidiga ungdomen. Idag är han återupprättad och har själv blivit katolsk präst.

En dansk präst, fader Benny Blumensaat, berättar:

Jag är född i Danmark och bor där än idag. Mina sex syskon och jag växte upp i en katolsk familj. Min far dog när jag var 12. Det var en fruktansvärd förlust för oss alla. När jag var 13 började jag dricka. Jag var mycket ensam i tonåren och full av mindervärdeskänslor. Men jag upptäckte att dessa försvann när jag drack. Snart blev jag alkoholist. Riktigt allvarligt blev det när jag var 18 och hamnade i fängelse för första gången. När jag var drucken blev jag våldsam, stal bilar och råkade ut för polisen. Jag blev destruktiv när jag hade alkohol i mig, och det tog sig uttryck i att jag också blev pyroman. Första gången jag tände på var i militärtjänsten. Jag blev utkastad därifrån och skickad till ett psykiatriskt sjukhus. Mellan 18 och 24 års ålder tillbringade jag den mesta tiden i fängelser och på mentalsjukhus. Två gånger försökte jag begå självmord.

Jag hatade mig själv för allt detta, men jag tycktes inte ha någon kraft att ändra på mig. Jag var rädd för mig själv och med tiden blev jag mer och mer rädd också för andra. Jag tänkte att de ju måste döma mig mycket hårt för allt jag gjort. Min mor försökte hjälpa mig på alla sätt. Hon hälsade på mig på sjukhuset och i fängelset. Mina syskon försökte också hjälpa mig, men det gick inte. Man sade till mig att jag var en obotlig alkoholist.

1977 arresterades jag för pyromani igen – för sjätte gången. Jag skickades till mentalsjukhus igen. Man sa att jag var för farlig för andra och för samhället och att man nu skulle hålla mig inlåst länge. Jag behandlades med tabletter och injektioner för att hållas lugn, men jag blev helt vansinnig i stället. Jag slog sönder glasrutor med bara händerna och blev fastspänd. Atmosfären var fruktansvärd. En av mina kamrater hängde sig på toaletten. Det var som att vara i helvetet.

Men det året, på sjukhuset, hände något som totalt skulle förändra mitt liv. Min mor gick till ett karismatiskt bönemöte i närheten av sjukhuset. Under tårar berättade hon om mig och bad gruppen att be för mig.

Prästen i gruppen rördes av min situation och beslöt att hälsa på mig. Det var i november 1977. Jag kommer inte ihåg hur han började, men han berättade om Jesus för mig. Det var något speciellt med honom. Han var så fridfull och talade väldigt enkelt och naturligt. Ingen hade någonsin berättat för mig om Jesus på det där sättet. Han berättade hur Jesus älskade mig, denne Jesus som botade alla människor och aldrig stötte bort någon. Han berättade hur Jesus hade förändrat hela hans liv och hur han kunde förändra mitt liv också, om jag lät honom göra det. Allt jag gjort kunde bara strykas över om jag kunde vända mig till Jesus och ta emot hans kärlek och förlåtelse. Jag bara satt och lyssnade. Det var som om han kom från en annan värld. Den värld som jag levde i var full av skrik, skräck och våld, av människor som måste låsas in och som begick självmord.

Sedan vände han sig till mig och frågade om han fick be för mig. Jag trodde inte på att Jesus kunde förändra mitt liv, men jag var öppen för vad som helst. ”Vad ska jag göra?” frågade jag. ”Tänk bara på Gud och hur mycket han älskar dig”, sa han. Och så bad han, min mor och en nunna som också var med, för mig. Han lade sin hand på mitt huvud och bad Gud att förändra mitt liv här och nu. Han bad Gud bota mig och hela mitt liv och han befallde Satan på ett mycket direkt sätt att lämna mig.

Jag kände en underbar frid som jag visste inte kom från mig själv utan hade med hans bön att göra. Han fortsatte att be för mig i tungor, och i det ögonblicket blev jag född på nytt och Gud döpte mig i helig Ande. När de hade gått låg jag på min säng och tänkte över vad som hänt. Jag kände en ännu starkare frid komma över mig. Det var som om en mäktig flod överväldigade mig, och jag visste att jag förändrats. Jag började bedja, men det märkliga var att bönen vällde upp spontant inom mig. Det var som om jag samtalade med någon i rummet. Det var Jesus. Jag berättade för honom om hela mitt liv och jag kände den här underbara friden och glädjen. När jag gick till sängs oroade jag mig för att den skulle försvinna till nästa dag. Men den fanns kvar. Jag började känna mig älskad, vilket var en helt ny erfarenhet för mig. Jag började berätta för alla, även för min psykiater. Hon trodde att jag hallucinerade och hon förbjöd prästen att komma tillbaka, eftersom han hade så dåligt inflytande över mig. Hon blev dock så småningom vänligare, när hon insåg att något nytt verkligen hade hänt med mig.

Gud ingrep i mitt liv. Han botade till och med min alkoholism. Jag har inget behov av att dricka mer, men jag kan ibland ta ett glas för sällskaps skull utan att det gör mig något. I ett enda ögonblick gjorde Jesus det som varken socialarbetare, psykiatrar eller präster hade förmått att åstadkomma. Han helade mig, ställde mig fri och gav mitt liv en mening. Det var honom jag alltid sökt från mitt innersta djup men aldrig tidigare funnit.

1979 lämnade jag sjukhuset och bodde i en gemenskap av lekfolk och nunnor. Det var en underbar tid. Jag stannade där i nästan sex år och arbetade med alkoholister och narkomaner. Men jag kände att jag arbetade för mycket i min egen kraft och inte i Jesu kraft. Jag bestämde mig för att bli präst i hopp om att få bättre möjligheter att predika evangeliet, i synnerhet för dem som var i samma situation som jag själv varit i. Det finns inget katolskt prästseminarium i Danmark, så jag kom till England. Det var det bästa som kunde hända mig. Jag fick många kontakter med den karismatiska förnyelsen. Vi startade en bönegrupp på seminariet som blev till stor hjälp för oss alla.

Idag är jag katolsk präst i Danmark. Jag är djupt tacksam till Gud för det nya liv han har givit mig.

Liten berättelse om evangelisation

Om hur ett tillfälle till evangelisation i vardagen kan dyka upp på det mest oväntade sätt.

En väninna och jag satt en vardagseftermiddag i vår kyrka och bad. En starkt berusad karl klev in, slog omkring sig och väsnades enormt. ”Kristna var bara bedragare, världen går under, medan dessa idioter bara ber och ber…” osv, osv. Aggressionerna ville aldrig ta slut.

Vi försökte lugnt bemöta hans hysteriska argument, men det var helt omöjligt. Han vrålade allt högre. Till slut fick vi ingivelsen att fråga: ”Vad heter du?” – ”Svensson.” – ”Då ber vi för dig, Svensson.” Vi bad bara en kort bön att Kristi frid skulle fylla Svensson. Han blev tvärtyst och tittade eftertänksamt på oss en god stund innan han sa: ”Tänk, vad snett man kan gå!” Och så lomade han iväg.

Några dagar senare, när jag var ute och cyklade, såg jag Svensson sitta på en soffa. Skulle jag sätta mig hos honom? Aldrig! Jag cyklade vidare. Men en röst inom mig sa: ”Du ska sätta dig hos honom.” – ”Aldrig!” svarade jag och hann cykla ganska långt. ”Du ska vända om och sätta dig hos honom”, fortsatte rösten. Och till slut gjorde jag det. ”Hejsan”, sa jag och satte mig på soffan. Just då kom en ”ful gammal kärring” runt hörnan och satte sig hos oss. ”Å, nu kommer tanten också, till råga på allt”, stönade Svensson. Det var fru Svensson.

Vi fick faktiskt ett mycket trevligt samtal. De hade båda två ofta kramp i benen, framgick det, så jag lärde dem ett enkelt gymnastikprogram mot detta som jag fått av min syster, sjukgymnasten. Vi skrattade hejdlöst alla tre när vi stretchade och stod i.

Så kom vi in på det där med bön. ”Bön förändrar aldrig någonting!” röt Svensson. ”Jo du”, sa jag och berättade om hur min väninna helats från cancer och hur docenten skrev i journalen: ”En högre makt ingrep. Patienten tillfrisknade.” – ”Där ser du”, ropade fru Svensson ivrigt. Det har jag alltid vetat, att bön hjälper. När min väninna Maria och jag fick cancer i livmodern samtidigt för några år sen, så sa jag till henne: ‘nu är det bara bön som hjälper.’ Men hon tyckte det var löjligt. Och nu är hon död, men jag blev frisk. Och jag bad varenda dag!”

”Va!” röt Svensson. ”Ber du!?” – ”Det är klart att jag ber. Hur skulle jag annars ha stått ut med dig i över 50 år?” Ja, samtalet ledde faktiskt till att ett par gamla makar fick lära känna varandra på nytt. Och fru Svensson fortsatte att vittna om bönens kraft för Svensson och mig, båda lika förvånade. Det var helt klart att Gud själv hade kallat oss alla tre till detta möte.